Är det här allt?
Jag vet inte och jag vill inte veta. Det enda jag vet är att det här är hemskt, bedrövligt, läbbigt, otäckt men framförallt sorgligt. Hela situationen är bara så fruktansvärt sorglig. Och varenda molekyl i min kropp hatar det. Hatar att vakna upp och komma ihåg, hatar när alla tankar förgiftas av det och hatar att gå och lägga sig och veta att det kommer kännas likadant imorgon. Ibland får jag ljusglimtar och jag vet att det kommer ordna sig i slutändan. Men jag vill inte behöva vänta tills dess. Frågan är, förtränga eller gräva djupare in i skiten?