"...Hello Sunshine"

Jag tyckte det var jätteroligt i Göteborg även om inte allt var perfekt. Men det värsta är att det gick så jättefort. Det var liksom "Hej då Stockholm", för att i nästa stund ropa "Hallå, här är vi igen". Vad är det med tiden som gör att allt går så jäkla fort nu för tiden? Man kan inte ens gå upp på morgonen förrän man ska gå och lägga sig igen. Visst det kan väl vara bra när man ska uthärda långa sega skoldagar men annars är det bara skit. Ta sommarlovet tillexempel, det tog slut på ett kick och nu har man "bara" minnen i bagaget. I och för sig är det ju kul att tänka tillbaka på minnen men det är ju ändå kul att uppleva saker här och nu. Jag har ju skrivit det förut, men jag har seriöst inte hängt med sen sexan, om inte ännu tidigare. Jag kanske helt enkelt inte har anpassat mig ännu men det är ändå helt jävla knasigt. Tiden bara flyger fram och snart sitter jag där 99-år gammal (har goda åldringsgener med en farmor som är 99 så jag tycker att jag också ska få leva så länge) och blickar ut över mitt liv. Och sen då? Ska man bara gå och dö då eller? Usch, jag blir ledsen bara jag tänker på det. Då kommer jag ångra att jag inte Höjdskräcken (även om jag åkte allt annat), hoppade bungyjump, raggade galet och allt det där andra som man egentligen borde ha gjort. Samtidigt som man kanske måste acceptera att man inte kan göra allt och att vardagen faktiskt också är viktig. Alla kanske inte måste pressa sina gränser hela tiden, frågan är om man "borde" alldelles för mycket. För även om det känns bra efter man gjort något man egentligen inte vågade så kanske det ibland räcker. Varför ska man alltid känna sig tvingad till att gör saker man inte vill/vågar? Fast det kanske inte är samma sak? Man kanske vill något men varför vågar man då inte?
Det är ju mycket bättre att vara nöjd med sig själv och inse att man aldrig kommer vara äventyraren istället för att man går och grämer sig över att man inte besteg Mount Everest.

Nog med det här!
Puss på er, nu ska jag leta efter en rolig t-shirt åt Jessica!